100331

Igår när jag kommer hem ringer min telefon. Dolt nummer står det på displayen. Jag svarar och möts av en välbekant röst i andra änden. Trots att det är väldigt lägesen jag hörde rösten på det här sättet känner jag igen den direkt. Jag blir förvånad, men väldigt glad. Vi pratar en stund. När jag lägger på blir jag nästan lite ledsen. Känner en blandning mellan glädje, vemod och saknad. Glad över att höra hennes röst, men samtidigt ledsen över att det var så längesen sen sist. Ledsen att det blivit som det blivit. Det är en speciell känsla som sköljer genom min kropp när jag inser att allt är så annorlunda nu. I mer än halva mitt liv var denna personen min allra bästa vän. Hon har, i mer än tio år, varit den jag tyckt bäst om att vara med. Den jag har gjort i princip allt ihop med. Hon var den jag alltid kunde gå till, den jag alltid ringde först och den jag saknade när jag var bortrest. Vi sa att vad som än hände så skulle det alltid vara vi. Bästa vänner för alltid. Att skriva de orden nu gör nästan lite ont. Att inse att hon, som alltid skulle vara min bästa vän, ibland känns som en främmande människa gör ännu ondare och det sticker till hårt i magen när jag inser att jag knappt längre känner hon som då var min bästa vän.

Men på ett sätt tror jag att vi hade rätt ändå. På något konstigt sätt tror jag faktiskt att vi alltid kommer ha varandra. Kommer alltid hitta tillbaka till varandra på ett eller annat sätt. För mig kommer hon trots allt alltid betyda otroligt mycket för mig. Min gamla, bästa vän.