110331

Idag har jag upplevt (och faktiskt överlevt) en dag utan telefon. Det var med nöd och näppe kan jag tala om, men jag överlevde, det gjorde jag. Men förstår ni känslan? Att behöva skynda sig till bussen för att man inte vet om hur lång tid den ska gå. Att likadant behöva skynda sig till jobbet för att man inte vet hur många minuter man har tillgodo till man börjar. Att dricka flera koppar kaffe på halvtimmasrasten bara för att man inte har något annat att göra (facebook hallå!). Att få samtal till förskolan för att folk inte får tag på en på annat sätt. Att inte kunna titta när bussen går hem. Att stirra ut genom fönstret, utan musik,  hela vägen hem för att metro redan är utläst och det inte finns något annat att göra. Att glömma av alla författade texter och sms för att man inte kan skriva ner det med en gång. Och att inte kunna ha någon kommunikation med någon endaste människa.

Ja, ni hör ju. Ingen telefon, ingen klocka, inget internet, ingen underhållning. INGENTING. Jag kan ju säga att det lär dröja länge innan jag glömmer telefonen igen.