31 januari 2016

Livets räddning.

Hjärtan

De där personerna. Som finns där när livet känns lite svårt. Som tar med en ut på middag eller en öl på stan. Som säger att "det är bara att komma hem hit om du vill" och sedan fixar och pysslar om. Som planerar in filmkväll och bestämmer att en vanlig torsdag faktiskt kan behöva innehålla lite dans. Eller som bara finns där över en flaska vin vid köksbordet en lördagskväll. Livets räddning när allt känns lite ensamt och tomt. Förstår liksom inte alls vad jag skulle gjort utan dem?

20 januari 2016

Och om allting skulle falla imorgon, så vill jag veta att du visste hur jag kände det då

IMG_0849

Sensommar och pirr i magen. Kan fortfarande känna känslan av hur lycklig jag var då. 

16 januari 2016

"De första dagarna tänker jag att om man kan dö av hjärtesorg så gör jag nog det nu"


Det har gått tre veckor nu. Tre veckor sedan han plötsligt inte ville vara med mig mer. På annandagen, det var då jag fick det där meddelandet som gjorde så att luften stockade sig i halsen och som fick det att kännas som att hela hjärtat slets itu. I säkert en vecka efter det gick jag runt som i ett vakuum. Medan allt omkring mig snurrade på som vanligt stod livet inuti mig helt still. "Vadå inte har lika mycket känslor längre?" "Hur kan han ha tappat känslorna medan jag bara fått mer och mer?"

De första dagarna tänker jag att om man kan dö av hjärtesorg så gör jag nog det nu. Jag sitter i soffan, uppkrupen i mammas knä. Blir klappad på och matad med rödvin och chark. Hela julledigheten spenderar jag sådär, och när det är dags att sova gråter jag mig till sömns, flera kvällar i rad. Det gör ju så satans ont, och är så förbaskat svårt att förstå, för plötsligt känner jag att just han ju är den enda jag vill vara med.

Dagarna går och precis varenda liten sak påminner om honom. När jag vaknar upp till första snön är bilden av honom det som direkt dyker upp i mitt huvud, såklart. Jag visste ju hur mycket han längtat efter den där snön. Och när jag dricker den där ölen som jag tror att han skulle tycka om, vill jag så gärna skicka bara en liten bild. Men jag får inte, ska inte skriva något om det där till honom alls, för det är inte meningen att vi ska göra så längre, vi hänger inte ihop på det där sättet mer. Istället skriver jag ner alla de där små sakerna jag vill skicka till honom, och strax är anteckningarna i telefonen fulla med meddelanden till honom som aldrig skickas iväg. 

I ett försök att tränga bort lite av det onda pussar jag på ett par andra läppar en kväll, men när jag inser att det faktiskt är någon annans hand, och inte hans, som håller i min känns det bara så himla fel.  I flera dagar mår jag illa så fort jag ser ett gulligt par gå förbi. 

När första jobbdagen, efter den där ledigheten som aldrig tycktes ta slut, är över bryter jag ihop fullständigt för att det inte varit så lätt som jag trott. Hade ju längtat så mycket efter att vardagen skulle starta igen, så att jag kunde få tänka på någonting annat än honom. Men det enda jag kommer fram till är att vardagen är så himla tråkig när inte han är med. Telefonen så förbaskat tyst. Sängen så ekande tom. Efter några dagar avtar den där värsta ledsamheten något, såklart. I takt med varje uteblivet meddelande inser jag mer och mer att det är såhär det ska vara nu. Och till och med, att det kanske någonstans går att hitta något bra över att det blev såhär ändå. Men fortfarande, den där saknaden. Den förbannande tomheten. Jag vet inte hur man blir av med den.

Jag vet heller inte hur många gånger man kan spela upp reprisen av de där fem månaderna i huvudet, läsa igenom gamla meddelanden, tolka om alla saker som sagts och tänka "tänk om" och "om vi istället gjort såhär?" utan att bli knäpp. Och jag undrar om det kanske är så att man kan bli tokig av att tänka för mycket på en och samma person? Sofia säger att det är såhär det är. Att man ska gråta över ett antal pojkar innan den rätta dyker upp. Att det liksom är så det måste gå till. Och kanske har  hon rätt.

Men det enda jag tänker på nu är att jag kommer vara totalt livrädd för att släppa in någon sådär igen.