090215

Så var man hemma igen. Det känns mycket tråkigt. Jag hade mycket hellre stannat vid den två meter höga snön i Italien. Vid skidåkningen och all god pasta. Till och med vid de äckliga täckena och det vita brödet. Jag ville inte åka hem helt enkelt. Men nu ska jag iallafall få träffa Paulina och Andreas. Och Johanna så småningom. Sen är jag i och för sig glad för att vi kom hem så att jag bara missade tio minuter av Top Model-reprisen. Men skolan, den vill jag verkligen inte tillbaka till. Jag är inte redo. Det var som någon sa, att efter en veckas skidåkning borde man ha en veckas ledigt också. Mycket klokt sagt. Men jag har haft det bra iallafall. Mycket bra. (Vilket jag antar att Sofia också haft. Blink.) De nya skidorna & jag fungerade mycket bra ihop och jag lyckades inte ramla en enda gång. Inte ens när jag stod still. Jag fortsatte att utveckla min skidåkning. "Tyngden på dalskidan älskling!" Sedan har jag nästan lärt mig att göra en, ja vad ska vi kalla det?, ..turn. Pappa är experten. Jag har ätit pasta så det står ut ur öronen på mig och jag har pysslat i mitt album varje kväll. Däremot tillät inte vädret mig att bli riktigt så trött som jag önskade. Inte för att det har varit dåligt. Men vi har ju så mycket bättre att jämföra med. Fjorton minus är faktiskt lite för kallt. Men å andra sidan blev det mycket varm choklad-drickande på det viset, så det går nog på ett ut. Vi kom även fram till att Leidex var en mycket bättre researrangör än bland andra Lion så här får de lite extrareklam. Sällskapresan is the shit. Jag kom även fram till att det är ett väldigt slöseri (eller motsatsen till slöseri) att bara åka skidor en gång om året. Jag längtar redan till nästa år.