Igår när jag skulle sova låg jag och tänkte på farmor & farfar. Tänkte på hur fint vi alltid hade det, hur hemma jag alltid kände mig hos dem och hur mycket jag saknar att inte längre ha dem i mitt liv. Förra veckan var det sportlov och överallt tyckte jag att jag såg barn som var på utflykt med sina mor- eller farföräldrar. Blev glad i kroppen varenda gång, för att jag tycket att det såg så fint ut, men på samma gång blev jag lite sorgsen med. För precis sådär har ju vi också varit ute, säkert hundratals gånger förut, men jag hade ju så gärna velat ha möjligheten att åka på utflykt med farmor och farfar nu med. Åka till Ramnasjön och mata fåglarna, äta Gustav Adolfsbakelse på Byttorp och sedan gå till Kulturhuset ihop. Och sedan, skulle jag så gärna vilja visa dem vår lägenhet. Är säker på att de skulle vara så stolta och glada för vår skull.
Då och då funderar jag på hur det ser ut i deras lägenhet nu. Jag åkte förbi för några veckor sedan och reagerade på att farmors lampa i fönstret i köket inte var tänd. Det känns så konstigt, och det gör mig lite ledsen faktiskt, att veta att någon annan bor där nu. Att de förmodligen har bytt ut den välbekanta färgen på väggarna, vädrat ut all farmor och farfar-lukt och städat bort alla spår av våra minnen vi hade ihop.
På bussen hem var det tre tjejer som klev på vid Skutehagen. Hörde hur de diskuterade vilken busshållplats som var närmast och om den som de valt att gå till nu verkligen hade kortast väg. Minns att det var precis sådär även för oss när vi var tio, elva år och också gick där. Klev alltid på bussen med andan i halsen och gympapåsen hängandes på sned, alltid lika nyfikna på om de som valt att gå till andra busshållplatsen verkligen hade hunnit med. Tänk så små vi var ändå. Tio elva år. Som om vi skulle vara stora nu? Men visst är det när man får sådana där tillbakablickar som man upptäcker hur jäkla fort livet egentligen går? Det gäller att leva fort, eller kanske långsamt, för att hänga med.
Imorgon har jag tenta och jag antar att det är därför jag sitter här och filosoferar nu. Det har ju liksom en förmåga att bli så, att tankarna flyger iväg åt ett helt annat håll än de ska i dagar som dessa. Men jag antar att jag borde göra ett sista försök, ett sista litet ryck nu. Imorgon eftermiddag är jag ju trots allt helt fri.
0 tankar:
Skicka en kommentar