Snart har vi tömt lägenheten på Brämhultsvägen 56. Efter en period där det inte har känts så mycket ändå börjar det kännas mer och mer jobbigt igen. Det börjar bli så påtagligt alltihop, när jag ser alla kala väggar och tomma golv, och jag inser att jag snart aldrig kommer sätta min fot där igen. Men jag tar ju med mig alla vackra minnen därifrån såklart. Packar ner dem i flyttkartonger tillsammans med skålar, tallrikar och glas, sparar dem bland gamla fotoalbum med spruckna ryggar och trasiga hörn, stoppar in dem i högen av manglade lakan och tar hem dem och placerar dem på nya ställen här. Jag får minnen överallt. Som i form av nya plagg i garderoben, nya tallrikar i köksskåpen och nya prydnader i vardagsrummet (som till exempel pappas nalle samt farfars stol och gamla katt). På så sätt kommer jag kunna fortsätta att minnas, trots att inte lägenheten finns kvar, och jag kommer alltid alltid alltid minnas den där lägenheten, doften, sakerna, känslan, stämningen och längtan dit som något fantastiskt bra.
0 tankar:
Skicka en kommentar