28 februari 2016

Tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då


Tänk att det kan vara så svårt att släppa taget om någon man tycker om. Fast man vet om att det där, vi, aldrig kommer hända igen. Att allt det där liksom, redan för längesedan, är för sent. Nu har det gått över två månader och på golvet i mitt sovrum står hans hembrygda öl fortfarande orörda i påsen, precis som han lämnade dem, på telefonen finns fortfarande bilder på honom sparade som jag inte riktigt kan ta bort, och om inte Sofia hade slängt hans tandborste hade den säkert stått kvar i tandborstglaset än, ifall han kanske kanske skulle komma hit och behöva den. Det har liksom gått över två månader nu och jag undrar bara så himla mycket när alltihop ska gå över, när jag inte ska behöva sakna honom så mycket längre och inte behöva gå runt och tänka på honom hela tiden mer?