14 februari 2016

Att det kanske måste vara okej att livet suger ibland?


Vad livet är upp och ner nu för tiden. Liksom lite skört. I onsdags kväll, efter några för många dagar utan någon särskild happening, hade jag en såndär liten livskris ni vet. Funderade på livet och konstaterade att tiden just nu går så långsamt att jag undrar om den står still och samtidigt så fort att jag inte hänger med. Funderade på den där vardagen, och kom fram till att jag nog aldrig varit så uppe i den som nu. Och att jag aldrig hatat den så mycket förut. Efter honom har den ju bara känts så förbaskat tråkig och tom. Och grå. Brukar vintern vara såhär grå? Det är sådant jag går och funderar på när det känns orimligt långt bort till helg. 

Men så kommer helgen. Och solen. Och plötsligt känns livet så mycket lättare igen. En helg-tjuvstart med Hanna-vin och spontandans i torsdags, en såndär drömmig aw med en hel hög fina människor i fredags, en lång lördagsfrukost, en loppistur med Madde & Svante och så sedan en vin- och danskväll i Göteborg igår. När jag vaknade i morse, med alldeles för få timmars sömn i kroppen, var jag alldeles slut. Men så lycklig. Och efter en lång promenad i snötäckt skog, en pastalunch med Sofia & Jesper och ett träningspass som det egentligen inte fanns en millimeter ork till idag är jag ännu mer slut. Och ännu mer lycklig. Och det är ju precis sådär det ska vara ju. Är bara så ovan vid de där andra känslorna. Men kanske att det bara behöver få vara så ibland med? Att det faktiskt bara är att konstatera att det kanske måste vara okej att livet suger ibland?