Så har livspusslet börjat igen. De senaste dagarna har jag inte gjort mycket annat än att skriva uppsats, jobba, äta och sova. Iallafall känns det så. Lyckades i och för sig knö in en brunch hos bästis i torsdags, en frukost med tjejerna på Viskan i fredags och en middag med familjen på Källvik i lördags. Men så blev det några timmar för lite sömn alla de nätterna med. Och som en strejksignal från kroppen så åkte jag på att bli sjuk. Såklart. Att det liksom aldrig slår fel, en endaste gång? Förstår inte.
Uppsatsen börjar iallafall arta sig nu. Om 17 dagar ska den lämnas in och då är allt slut. Klart, över, kaputt. Så himla knäppt. Det går inte en dag på skolan utan att vi pratar om hur ångestfyllt det är. Den knäppa känslan. Antagligen ska man tycka att det är skönt och känna sig lättad nu. Antingen börja jobba eller göra alla de där grejerna man vill göra. Men jag vet inte, jag blir mest stressad av alltihop. Antagligen kommer det ge sig alltihop och antagligen blir det bra hur det än blir. Men det är den här ovissheten, jag blir så stressad av den. Och så är det ju det där - jag trivs ju så himla bra med hur det är just precis såhär.
Tänker att jag just därför ska låta det vara precis såhär så länge det bara går. Tränga undan alla stressande tankar och bara fortsätta som om allt ska fortsätta precis sådär. Sitta och skriva med Madde på våning tre, dricka 8 kronorskaffe och smuggla med frallor utan att bibliotekarien ser, skvallra med tjejerna över lunchen och låta den tidiga lunchen bli både tidig och sen, träna, strunta i plugget-pyssla, äta pannkakor till mellanmål, dricka torsdagsvin, dansa fulast av alla på X&Y, skvallra lite mer, fredagsjobba och kanske dricka efter-jobbet-söndagsöl. Allt det där som är så himla fint och bra med att vara student.
0 tankar:
Skicka en kommentar