Jag vet inte om det var min inställning som denna gång var lite svalare eller om det helt enkelt var Håkan som brann för det mer denna kväll, men oj vad bra det var!
Kvällen var magisk. Igen. Håkan & jag hade återfunnit våran magi tillsammans. Det var iallafall så jag tänkte när jag stod där gungandes till de lugna låtarna och helt frenetiskt hoppande till de ösigare om vartannat.
Åh, det var så bra! Jag får inte fram några ord. För just nu vill jag bara dela med mig av glädjen jag hade. Jag vill så gärna visa alla hur bra han var. Men det går inte. Det blir bara töntigt. Jag förstår inte hur journalisten i Jönköpingsposten kunde hålla sig så kall när han skrev recensionen som jag satt och läste på lördagsmorgonen under hotellfrukosten. Hur kan han hålla sig? Jag sitter här och får en aaaaaaaaaah-känsla så fort jag tänker på det. Rysningar.
Nej, som ni hör så går inte detta något vidare. Jag får lägga ner detta nu. Ni får läsa recensionen från Jönköpingsposten istället. Eller så nöjer ni er med mina ord att efter kvällen i Huskvarna så är han trettioniotusenåttundrafemtiotre gånger förlåten för Liseberg. Jag har aldrig sett Kom igen Lena galnare och Det är så jag säger det har aldrig tidigare varit så vacker.
Nej, Håkan, om du får för dig att tröttna på din fru någon gång i framtiden är jag den första på tur. (Skämt åsido Andreas)
0 tankar:
Skicka en kommentar