100529

Studentdagen var helt magisk. Oslagbar är ett annat bra ord.

Dagen började 04:45. Jag gjorde iordning mig och blev skjutsad till prinsgatan där champagnefrukosten skulle äga rum. Det åts jordgubbar och dracks mousserande och klockan 08:06 klev hela klassen på bussen mot Vasa viktoriagatan för att träffa Karin & Tomas i sal 305. Det tittades på bilder från de tre åren och det bjöds på frukt och mycket skratt. Halv tio var det dags för fotografering. Den ägde rum utanför Schillerskas stora portar och mina naglar blev lila av kylan. Men vad gjorde det?

Efter lite mer klassrumshäng samlades skolans alla treor i trapphuset för mösspåtagning. Väldigt traditionell sådan och jag tror att det var där någonstans som jag började förstå att allt detta verkligen händer, på riktigt. Med mössor på och pirr i magen begav sig sedan allihopa för att avnjuta en sista måltid i bamba. Så mycket avnjutet blev det inte, men all personal hade dekorerat och dukat så fint så det gjorde ingenting att det knappt blev något ätit alls. När klockan slagit elva hade alla förflyttat sig till aulan för att lyssna till kören en sista gång och på något sätt hade de faktiskt lyckats denna gång. Allting var så fint och så stämningsfullt och när flaggorna bars in till pampig musik vällde tårarna upp i mina ögon. Inte så att jag grät, men så jag hann tänka efter en gång att detta är sista gången jag är här. Att det faktiskt tar slut nu. Med en otroligt härlig känsla i kroppen samlades vi återigen i sal 305. Denna gång för att säga hejdå. Karin & Tomas fick presenter av oss och Karin höll ett tal som alldeles precis klarade fem minuters-gränsen. Sedan fick fem personer i klassen stipendium och en av dem var jag. När vi var klara med allt det där började klockan närma sig halv ett. Det var dags. Vår klassen skulle springa ut som nummer nio, näst sist, och minuterna innan höll jag på att spricka. Känslan när jag sedan sprang ut genom dörrana med Paulinas hand i min går inte att beskriva. Jag bara skrek. Aldrig, tror jag, att jag varit med om liknande innan. Vi dansade dansen till Riverside och när sista klassen sprungit ut klipptes banden av. Vi var fria.

Någonstans där ute i folkmassan hittade vi Paulinas skylt och där bakom skymtade även min. Mamma, pappa, Sofia, mormor och Andreas var där och jag överöstes med blommor och annat runt min hals. Sedan kom Johanna, Jonna, Linnea, Sofia och Emma och jag fick blommor även av dem. Efter mycket kramande och bildtagande fick vi åter samla ihop oss för att denna gång kliva på vårt flak. Det regnade och Paulina & jag hade regnponchos på oss, men i den stunden tror jag faktiskt inte att något hade kunnat förstöra, så regnet var aldrig något problem. När vi åkte ut från skolgården öste regnet ner och vi bara stod och skrek. Återigen hade vi känslan där. Känslan som inte riktigt går att ta på och som, nu i efterhand, känns helt omöjlig att beskriva. Det slutade regna och vi åkte på vårt flak runt hela Göteborg i säkert nästan två timmar. Vid få tillfällen tidigare har jag sett så få människor på avenyn, men vad gjorde det? Jag bara skrek och jag ville aldrig att det skulle ta slut. När vår färd till slut ändå var över och vi släpptes av på Götaplatsen hittade jag en badandes Elin i poseidon. Vi åkte raggarbil med zebraklädsel hem till Hjuvik och jag kunde inte sluta skratta över hur fult hela grejen var. Väl hemma möttes jag av ballonger och massa folk. Mormor var där. Farmor & farfar. Andreas & Johanna. P-O, Zaida, Börje, Karolina, Magnus & lilla Elias. Alla var där för min skull och jag var så glad att de ville dela dagen med mig. Vi åt buffé och snart kom även Tommy & Lena, Oscar, Alexandra & Olof och Nina, Donna, Ester & Alice. Det var mycket trevligt och jag fick så otroligt fina presenter av alla. Sedan droppade folk av ungefär lite när de ville. När Johanna, Andreas, Elin & jag tog tio-bussen in till stan var Nina, Donna & Alice fortfarande kvar.

Vi gick till Marcus lägenhet i Vasastan och jag minns att jag tänkte att jag inte kommer hänga i Vasa längre nu. Av Marcus fick jag latte för att lindra det onda i min hals och ganska snart gick vi igen. För att komma in på Storan, där studentfesten ägde rum, behövde man nämligen infinna sig där innan tolv. De nästkommande två timmarna befann vi oss alltså dansandes på något av de två dansgolven och när det började bli lite glest mellan människorna bestämde vi oss för att gå. Klockan började väl närma sig halv tre och Andreas, Elin & jag ville dra vidare. Vi skiljdes därför från Jonna, Johanna & Paulina och gick till McDonalds för nattamat. Klockan var väl halv fyra ungefär när vi insåg att vi inte hade några fler planer för kvällen, så Andreas & jag gick hem till Jonna på väldigt lugn efterfest. Där var vi nog bara i en halvtimma ungefär för sedan sa vi att vi tar fem-bussen hem. Där gick jag sen med min studentmössa och med Andreas hand i min genom ett Göteborg som faktiskt ljusnat helt. Nu är det över, tänkte jag. Skolan, studenten och alltihop. Men trots att det kändes lite konstigt så kändes det så obeskrivligt bra. När jag nu sitter här och skriver har jag svårt att känna hur det känns. Jag känner en konstig blandning av lycka och tomhet, men jag tror att det är så det känns. När man tagit studenten och när man dagen efter inser att allt är över. Lite ledsamt, men med gårdagen i bagaget känns det ändå bra. Jag tittar igenom bilderna och inser att jag ser så förjordat lycklig ut på varenda bild. Med risk för att låta klyschig måste jag få säga att jag tror att gårdagen var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag känner redan att jag vill uppleva allt igen.