110513

Igår hade det gått en vecka.

Hysteriskt gråt förvandlas till lätta tårar, som så småningom blir tysta funderingar. Man måste gå vidare. Jo, man måste väl det. Man måste leva vidare och det tror jag kroppen och hjärnan vet om. Man lever vidare utan en av dem som alltid varit där. Fortsätter det där som en av ens nära precis gått miste om. Fråga mig inte hur, men man gör det och till slut, så småningom försvinner väl kanske också det som gör ont.

Jag vet att, från alla andras synvinkel lever vi vidare, utan dig. Men farfar, hos oss kommer du alltid finnas kvar.