De som känner mig vet nog ganska väl att jag är otroligt bra på att snöa in på saker, i synnerhet när det gäller kläder. Ser jag någonting som jag vill ha så bara måste jag ha det. Vet inte hur många gånger eller hur många timmar jag lagt ner på att jaga ett plagg som jag kommit på lite för sent att jag bara måste ha. Precis så var det med samtliga av dessa nytillkomna plagg.
Med de turkosa byxorna var det lite annorlunda, men ändå precis likadant. Jag hade aldrig sett dem innan jag gick in i affären (och det är här de skiljer sig åt från de andra). Man kan väl säga att jag drabbades av en slags kärlek vid första ögonkastet och egentligen visste jag väl redan där att det förmodligen skulle bi näst intill omöjligt att låta dem hänga kvar där på galgen. Jag provade dem såklart och där stod jag sedan i omklädningsrummet och försökte övertala dessa byxor att detta inte alls var någon bra idé och att det skulle vara så mycket bättre för dem att följa med någon annan hem. Men precis som jag ont anat redan från början visste dessa byxor mycket väl vad de ville. De ville följa med mig hem och så var det med det. Där har vi alltså förklaringen till varför jag nu står här hemma med ett par turkosa byxor som mamma undrar om jag ska på maskerad i. Det är inte lätt det där med stark vilja alltså. Men jag menar; ett par byxor med lika stark vilja som jag, det borde väl ändå vara meant to be?
Kanske kan det förresten vara därför mina kläder och jag trivs så himla bra ihop..? De vill liksom lika mycket hem till mig som jag vill ha dem här.
0 tankar:
Skicka en kommentar