100210

Idag på bussen hem pratade jag & Michael om Nordlyckeskolan. Om gamla minnen och sånt därifrån och när jag gick från bussen kom jag fram till att högstadiet ändå var i en klass för sig. Det är så många som tycker att högstadiet är en hemsk tid och jag var väl egentligen heller aldrig något överdrivet stort fan av det. Men mycket av det som hände då måste man ju ändå säga var ganska extraordinärt. Det var så mycket som hände under de där tre åren som aldrig kommer hända igen. Och oavsett om man tyckte om det eller inte så kommer man förmodligen alltid minnas det som hände då. Alla elevrådsmöten där det enda vi diskuterade, i tre års tid, var att vi ville ha skolbuss nerifrån vägen för att vi inte orkade gå och att bamba (eller restaurangen, som vi gång på gång fick höra att vi skulle säga) skulle sluta göra sina himla grytor. Alla gånger parallellklasserna fått läraren att börja gråta. Alla raster vi spenderade genom att gå varv efter varv i skolan och alla gånger vi hängde utanför åttornas korridor. När någon tände på papperskorgen i korridoren och när samma person körde moppe genom hela skolan. När rektorn låste fast mopparna i staketet för att han ansåg att de var parkerade fel och när bilderna, föreställandes tre av skolans tjejer nästan nakna, "läckte ut". Alla somrar ute på gräset och alla vintar jag var rädd att få en snöboll i huvudet när jag skulle hämta något i mitt skåp. Tre år av händelser jag aldrig mer kommer stöta på.


Så här i efterhand inser jag att det ändå är en ganska stor del av ens liv, de där tre åren på högstadiet. Det är så mycket som händer, både runt omkring och inuti. Det gör nog aldrig så ont som det kan göra dessa år. Men det känns nog heller aldrig så bra. Det kan nog vara så att den där tiden på ett konstigt vis har varit den värsta och den bästa tiden i mitt liv.