Och så kom dagen då tillslut. Den där som jag vetat skulle komma, som jag vissa dagar verkligen fasat för och som jag väntat på sedan den femte september tidigare i höst. I förra veckan klev jag ur farmors och farfars lägenhet med vetskapen om att jag förmodligen aldrig kommer återvända dit igen. Kala väggar och tomma golv, det var så den stod när jag gick därifrån och i tisdags överlämnade pappa alla nycklar till det nya pensionärsparet som ska flytta in. Det kändes ledsamt, svårt och fel. Konstigt att veta att någon annan ska bo där farmor och farfar alltid bott. Där jag har så otroligt mycket minnen, där jag alltid känt mig så otroligt trygg och där jag under hela min uppväxt har känt mig hemma som om det var mitt tredje hem. Ska jag vara ärlig så är jag lite rädd. Rädd för att jag ska sluta känna lukten, stämningen & känslan som jag alltid känt när jag varit där. Tänk om jag glömmer hur det såg ut, vad vi gjorde och vad vi åt? Om jag inte längre kan höra farmors röst eller känna farfars mjuka puss mot min kind - vad händer då? När jag glömmer av alla regler i kortspelen vi spelade, vad vi åt på den så kallade tallriken framför tv:n och vad vi gjorde på alla hundratals utflykter på alla lov. När inte längre farfar, farmor eller nu heller Brämhultsvägen finns kvar är vi inte lika många som minns allt det där och jag är rädd därför att många av just de där minnena med farmor och farfar, i den där lägenheten på Brämhultsvägen 56 är de allra finaste minnena jag har.
0 tankar:
Skicka en kommentar