9 maj 2011:"Hysteriskt gråt förvandlades till lätta tårar som så småningom blev tysta funderingar. Man måste gå vidare och det tror jag kroppen vet om. Man lever vidare och till slut försvinner väl det där som gör så ont."
Nu, sexton månader senare, är jag där igen, på precis samma plats som då. Nu vet jag att det till slut slutar att göra så där ont, men jag vet också att det aldrig någonsin mer blir sig likt. Även om tomheten till viss del fylls ut med annat, så går det liksom inte att få bort den där tomhetskänslan helt. Nu är både farmor och farfar, två personer som alltid varit otroligt viktiga för mig, borta och det finns ingenting som någonsin skulle kunna ersätta dem.
0 tankar:
Skicka en kommentar