Det var en dag i slutet av april, tjugosjätte för att vara exakt, som Andreas & jag var lediga båda två och bestämde oss för att åka på utflykt. Vi hade en fantastisk dag ute bland, åkrar, gärsgårdar och kossor. Det var precis vid den tiden då träden började bli gröna och det började bli varmt. Jag minns inte exakt, men det kan ha varit en av de första dagarna jag gick barbent i kort kjol, och med vitsippor blommandes överallt minns jag hur jag gick och undrade hur tusan allting kunde vara så fasansfullt vackert.
Även om vi var helt tagna av hur vackert allting var då känner man det nästan ännu mer nu. Medan regnet vräker ner i mörkret utanför fönstret och tiden går mer och mer mot djupare höst sitter jag och drömmer mig tillbaka till just den där dagen. För även om hösten och vintern är mysiga på många sätt är det ändå ingen tid man är så levande som just på våren. Då vitsipporna blommar, man för första gången visar sina vinterbleka ben, det blir varmare och allting börjar blir grönt. Sällan är väl nämligen Sverige så vackert som då.
(Fast det jag faktiskt mest undrar nu är hur i allsindar det kan ha gått fem månader sedan dess?)
0 tankar:
Skicka en kommentar