101008

Från det att vi började på Schillerska till det att vi slutade hängde vi ihop, Paulina & jag. Under tre års tid var vi med varandra minst fem av sju dagar i veckan och många såg inte oss som två individer, utan en. Men när vi slutade på Schillerska förändrades det, såklart. Nu, med scheman som inte riktigt passar ihop, kan det gå upp emot två veckor mellan gångerna vi ses. Det är hemskt tråkigt såklart och jag skulle göra allt för att ändra på det, men saken är den att jag tror egentligen inte att det här förändrar någonting. Ni förstår, vi hör nämligen ihop, hon & jag. Och då menar jag verkligen på riktigt. Inte sådär som man säger när man går i fyran och har minst sju olika bästisar, utan på allvar. Vi hör ihop, och jag tror faktiskt att vi alltid kommer göra det.

Igår kväll satt vi över varsin kaffe (Paulina köpte sin första, visserligen med hasselnötsmak och en hel påse socker i, men ändå) och pratade igenom livets hemska saker, en lyckad Berlinresa och lite framtid och jag var så glad att se henne igen.
Min bästa vän.