100617

I måndags var jag tillbaka på Nordlyckeskolan igen. Sofia hade skolavslutning och jag kände att jag bara var tvungen att se och att få uppleva det igen. För det var precis det jag gjorde. Trots att det var på läktaren jag satt denna gång kunde jag känna precis hur det var jag kände när jag satt där nere på bänkarna för tre år sedan. Nostalgi kallas det. Visst är det vackert? Alla dessa minnen vi har.

Jag har ju varit och besökt Nordlycke ett par gånger sedan jag slutade. Jag har varit med på redovisningskvällar och Johanna & jag har åkt dit för att titta på kabaréerna Det är iallafall det vi sagt. För i själva verket tror jag att vi varit där av just den anledningen jag var där i fredags. För att få minnas och känna känslan. Just högstadiet är en sådan tid jag har oerhört mycket minnen ifrån. Det var en så känslig och speciell tid. Så att få komma tillbaka dit och få uppleva allt igen har på något sätt känts nödvändigt. Det tror jag att många av oss tyckt. Men nu, nu tror jag faktiskt att det är slut. Nu när Sofia inte går där längre tror jag inte att jag kommer tillbaka mer. Nu får det vara bra. Nu är det hennes tur att minnas.