Om tiden går att backa på något sätt, då skulle vi väl aldrig gå ner från det där taket

Helgen som var var en såndär fantastisk sensommarhelg. Alla pratar om den som sista doften av sommar. Över tjugofem grader varmt, bad i både havet och sjön, vin på Hjuviks-altanen till långt efter att stjärnorna tänts, pirr i magen, och en sista fin sommarkonsert. 

Och i måndags, som på en given signal för att det är slutet av augusti nu, slog det över till höst. Precis som alla hade sagt. Lite vemodigt känns det allt, att helt plötsligt och helt oförberett titta ut på åska, regn och storm. Men ändå, vilken fantastisk augusti vi haft. Nästan så att man såhär i efterhand har lite svårt att tro att det är sant. Och nu är familjen alltså hemflyttade igen. Eller hem och hem. Jag vet knappt vad som är hem längre. Att flytta fram och tillbaka och bo på två ställen sätter sina spår. Men om en vecka börjar Sofia skolan i Borås, och förhoppningsvis får vi inom ganska snar framtid napp på en liten lägenhet ihop.

Nu: bedtime. Det går så väldigt mycket i ett på jobbet nu att jag måste få de där sovtimmarna för att över huvud taget få hjärnan att hänga med.