När livet stannar till för ett slag.

Jag försvann härifrån. Helt utan förvarning försvann jag ett halvt år. När jag skrev sist, sjätte augusti, var det fortfarande sommar och varmt. Min semesters sista dag. Jag satt i bilen på väg hem från Stockholm, lycklig för att jag haft 17 fina semesterdagar med världens finaste familj. Jag minns det faktiskt fortfarande, hur glad jag var under de där dagarna som jag fick spendera med Sofia, mamma & pappa på olika sätt. Jag hade tyckt det varit jobbigt att flytta och inte längre få träffa dem varje dag. Att inte på samma sätt få vara en del av den där vardagen, att inte helt kunna vara med i våran lilla familj. Så att vara samlad hela familjen sådär igen, jag minns att jag tyckte det var så himla fint.

Men det där är alltså ett halvår sedan nu. Nu är det vinter och kallt, och det är så otroligt mycket som hänt sedan dess.

Utan förvarning, sa vi. Jag vet inte, var det så? När jag läser igenom det jag skrev under den sista månaden tycker jag att det märks ganska tydligt ändå. Att någonting var fel, att det var någonting som inte kändes riktigt bra. Jag minns att jag hela sommaren gick och var nervös inför framtiden. Oroade mig och undrade hur allt skulle bli. Kunde liksom inte riktigt leva i nuet fullt ut. Såhär i efterhand förstår jag att det förmodligen bara var en av de där någontingen, att det där kanske mest var en täckmantel för det som egentligen kändes fel.

Efteråt var det inte bara härifrån jag försvann. Man kan väl säga egentligen att jag under en tid försvann från en stor del av mitt liv.  Plötsligt tyckte jag inte alls om att göra flera av de där sakerna jag tidigare tyckt så mycket om. Att läsa bloggar, pyssla, fotografera. Inget av det där tyckte jag längre var något kul. Men jag tänker att det kanske inte är så konstigt ändå. Tror nog att det kanske till och med är ganska normalt. För på vilket sätt det än sker, varför och hur det än går till, så är det en enorm omställning i ens liv när två personer ska bli en.

Under 7 år, 10 månader och 15 dagar varade vår fina saga. Men så plötsligt kände jag en dag i slutet på sommaren att jag inte ville mer, för plötsligt kändes det inte sådär pirrigt och färgsprakande mer, och sedan den dagen är han och jag inte längre vi. Det är ett halvår sedan nu som jag försökte förklara för honom med tårarna rinnandes ner för mina kinder att jag behövde få vara själv ett tag. Ett halvår som känts som en evighet, men på samma gång som en enda liten dag. Sommar har blivit höst, som blivit vinter, som kanske förhoppningsvis börjat gå mot vår igen, och det känns knäppt att jag varit bara jag under så lång tid. Det har blivit ett nytt år och är ungefär tjugo grader kallare ute nu, men det är inte bara det som gör att det känns så annorlunda, för nästan precis allt är totalt förändrat nu.

Det där med att försvinna från allt, jag tror att det var bra. Jag tror att jag behövde det för att hitta mig själv i allt det här. För att försöka reda ut saker och ting och för att försöka hitta en ny vardag i mitt liv. Att få släppa vissa saker, för att istället koncentrera mig på det som verkligen känns. Som att hela tiden ha en mammaaxel att luta sig mot, en vän att ringa eller en syster som frågar om man inte vill dela säng. Allt det där som är så kolossalt viktigt när livet stannar till för ett slag.

Och någon gång, kanske när februarisolen börjar titta fram, när man pausat från livet tillräckligt länge, kommer inspirationen tillbaka igen. För till slut är man inte sådär hemskt förvirrad längre, utan en dag kommer man på att man nog faktiskt har börjat hitta tillbaka till sig själv. Och så småningom börjar det till och med bli roligt att fotografera och skriva igen.