Det sista som står skrivet i mina anteckningar på telefonen. Det var Wikingsson som sa det i sitt sommarprat och jag tyckte det var så bra bara. Klyschigt, men så sant. Fint på något vis. Talar liksom om hur enkelt det borde vara ändå. Hans sommarprat kan förresten vara något utav det finaste jag hört. Jag lyssnade på det häromdagen. Satt ute på gräsmattan och lyssnade genom telefonen och trots att jag fått varningar från både Sofia & Rickard grät jag efteråt så att telefonen blev alldeles blöt. Tänkte på farmor & farfar såklart. Tänkte på hur fint vi alltid hade det ihop och hur mycket jag saknar dem nu. Och så tänkte jag på hur jobbigt det borde kännas att bli gammal. Det känns ju liksom jobbigt redan nu. Alla dessa frågor om vad som ska hända härnäst, vad man ska göra med sitt liv osv. Kanske slipper man dem när man blir gammal på riktigt? Eller kommer man liksom gå runt och fundera på det resten av sitt liv? Jag tänker nämligen att det hade varit lite skönt att få veta det ibland.
0 tankar:
Skicka en kommentar