Maggio har precis sjungit Måndagsbarn och arton av sina andra låtar när hon tar en paus för att berätta någonting. Jag hör inte vad hon pratar om, för precis som resten av publiken är ordet ballard det enda jag hört. Jag tittar på Sofia och möts av en precis likadan blick som jag antagligen precis gett. "Händer det här verkligen?" "Det är ju det här vi pratat om sedan låten kom". Så börjar introt till Hela huset och hela Scandinavium bryter ut i ett enda stort kaos. Maggio sjunger sin vers och hela publikhavet är fyllt av telefoner upp i skyn. Så kommer han plötsligt in. Jag hör knappt hans text för det öronbedövande skriket som bryter ut, eller om det kanske är på grund av att jag inte riktigt är där. "Händer det här verkligen?" "Är det nu den där fåniga lilla drömmen slår in?" Jo det verkar så. Sofia gråter och mitt hjärta slår så hårt att det känns som det ska slitas ut. "Jo, det är verkligen sant". Jag fotar så mycket jag bara kan, för jag tänker att jag verkligen verkligen vill minnas det här och så, efter vad som känns som alldeles för kort tid, är det plötsligt över. Musiken tonas ut och Håkan går av scenen igen. En slags tystnad lägger sig kort över Scandinavium innan världens skrik bryter ut igen och jag står där mitt i folkhavet med ett fånigt leende över läpparna och tänker att "herregud, jag kan typ dö nu".
0 tankar:
Skicka en kommentar