121109 - Känslornas karusell

Det har varit en helt overklig vecka. Knasig och knäpp på många vis. Ovanlig. Sm-guld och två stora tentor - det kan bli lite för mycket för en tjugoettårings psyke det. Känslorna har fått åka bergochdalbana som aldrig förr. Ofantlig glädje, frustration utan dess like och enorm lättnad - några delar av bergbanans konstruktion. Först nervositeten på arenan när målen dröjer och jag tänker "vad händer om vi inte tar det här ändå?", sedan otrolig lättnad när det visar sig att Malmö ligger under och ungefär en timma senare: den totala lyckan när domaren blåser av matchen och jag inser det faktum att guldet är vårt. Segerdans på plan och guldjubel på torget. Total lycka. Sedan plötsligt: en känsla av total utmattning. Hinner med nöd och näppe krångla mig ur guldtröjan innan jag somnar som en stock och sover tio timmar i sträck. Dagen efter: besvikelsen att vi inte var på guldfirandet på Grand, lyckoruset efter att ha kollat igenom bilder, filmer & matchrepris och så tillslut en brutal tomhet, efter insikten att allt är över nu.

De nästkommande dagarna: frustrationen över att inte få ha tankarna där jag egentligen vill och ångesten som följer när man inte lyckas motivera sig själv tillräckligt bra. Känslan av misslyckande och uppgivenhet efter alldeles för många timmar med huvudet i böckerna och nära ett sammanbrott för att tiden inte tycks räcka till. Men så till slut, i samma sekund som andra tentan lämnas in: glädje, lättnad och en enorm dos av frihetskänslor och lyckokickar igen.

Igår bara släppte jag allt. Drack vin och dansade med fina vänner, festade med elfsborgare och skrattade så jag höll på att dö. Fick äntligen firat det där sm-guldet och båda tentorna och nu känns allting bara så jävla bra.