Jag läser nästan hela boken i sträck. Lägger bara ifrån mig den några gånger för att jag tänker att jag måste spara lite och för att jag inser att jag måste pausa för att andan ska hinna ikapp. Flera gånger kommer jag nämligen på mig själv med att hålla andan för det är så medryckande alltihop. Och det är så vackert och så hjärtskärande och så tonårspåriktigt att jag inte vet vad jag ska göra ibland. Jag läser och läser och läser och jag kommer på mig själv med att vara sexton igen. Och trots att det är den värsta känslan i världen så tänker jag att det är något fantastiskt över att vara sådär förskräckligt olyckligt kär.En sak: lova lova lova mig att ni läser den. Okej?
0 tankar:
Skicka en kommentar