Ibland får jag en ilande känsla genom hela kroppen. Det är när jag inser att den där pojken med de bruna lockarna och det fina leendet faktiskt är min. Jag förstår om det låter konstigt, men ibland glömmer jag av det. Jag antar att det blir så när man varit tillsammans så länge, att man på ett sätt tar varandra för givet. Allting känns så himla verkligt att när man inser hur verkligt det faktiskt är blir det så totalt overkligt. "Den här pojken på 179 centimeter, med bruna lockar, mjuka kinder och världens finaste dialekt är verkligen min" tänker jag då och känner den där ilningen gå genom hela kroppen.
0 tankar:
Skicka en kommentar